Om Lundehunden

Många förfasar sig över tassarnas utseende och man blir van vid frågor som: "Men skadar sig inte hunden?"
"På vår ras tar man bort extra sporrar - det borde väl du också göra?" "Fastnar inte hunden i skogen?"

Alla som är invigda i denna ras vet att Lundehunden har fullt utvecklade tår, precis som ett par extra tummar.
Visst kan de väl bryta en tå eller tappa en klo på samma sätt som hos vanliga hundraser - mera onormalt än så är det inte.

När man läser standarden och kommer till kapitlet om tassarna så undrar man ofta hur de som inte är bekanta med rasen kan
förstå hurdana tassarna är?!

Här kommer en förklaring:
Framtassarna har minst två extra tår (oftast en tvåledad och en treledad tå) med senor och muskler. Detta ger tassen ett kraftigt utseende. Fem tår av sex bör ingå i själva tassen;

det betyder att den femte tån helst ska ingå i stödytan. En vanlig hund har 5 trampdynor
medan Lundehunden har 8. Lundehunden kan böja och sträcka på sina extratår och även "gripa tag" i saker, precis som om den mänskliga handen hade två tummar.
Hundarna har enorm nytta av denna tasskonstruktion när de klättrar i berg. De kan klättra uppför nästan lodräta bergsväggar genom att gripa tag med extratårna i sprickor och håligheter i berget.

Baktassarna ska ha minst 6 tår och hunden stöder på 4 av tårna. När hunden står på plant
underlag ligger vikten normalt på tårnas trampdynor. Baktassen skall ha 7 trampdynor,
där den stora trampdynan är "förlängd bakåt". Denna förlängda trampdyna fungerar som
extra bromskuddar när hunden är på väg nedför branta berg. Då sträcker den ut
framtassarna och hasar sig ned med baktassarna tätt intill varandra för att täcka en så stor
yta av berget som möjligt.

Baktassen sedd underifrån

Lundehunden kan ha fler än 6 tår/klor per tass - detta är inget fel. Fem tår kan förekomma på baktassar utan att medföra
prisnedsättning i utställningssammanhang.